klanda (1)
SOD1884 · Söderwalls huvudverk
vb
v.
klanda v. -ar , -adhe , -adher ) L. 1) klandra, väcka tvist om, genom rättegång söka tillegna sig. mit fäthärnes gooz . . . nokrolethes at klande ällär afuärkiä SD 5: 280 ( 1314) . þet gozit, sum prouast mattis hauir klandat ib 6: 169 ( 1350) . thet godzet, thär thordh skytta klandadhe ib NS 2: 70 ( 1408). nu klandas firi þöm þighat havär SR 46 . - genom klander af hända. aff lenkala klandades een fiärduger FH 5: 43 ( 1467) . 2) anklaga? wil os landzherran wäffwia oc klanda (bringa på fall? ut devolvat in nos calummiam) oc döma os sik til ewerdhelika thräla MB 1: 245 . 3) göra till föremål för anmärkning el. klander. alla stadz ther eek klandas ellir annat thz scoghenom är scadhelikit TB 77 . - Jfr ater-, fran-, lagh-klanda, oklandaþer, äfvensom klandra.