höghdh (1)

SOD-SUPP · Söderwalls supplement nn

höghdh högd: -en STb 5: 3 (1514), 126 (1516). högt: -inne SkrtUppb 93 . högh SvB 353 (omkr. 1500)), 2) höjd, riktning uppåt, ovan marken varande rymd. (himmelens) höjd, Guds och de saligas boning. thz som j thänna härwarande liff är läth ok swa som eeth öghnablek, j dröffwilsom, owirmatta j hö[g]dhinne (super malum in sublimate), gör thz j os äronna äwärdelika byrdhe ok wigth SpV 399 . " thjän wisdomen som kombir aff höghdhinne (de sursum) " ib 498 . i himerikis högh SvB 353 (omkr. 1500). 3) höjd, högt belägen mark. - upphöjning i terräng? springa affwer dike mwra äller högdher skwla the sigh wänya PMSkr 127 . 4) det översta (av ngt). ith . . . huss . . . som tet nw fför öghom wpmwret staar aff grwnden och j högden STb 5: 3 ( 1514) . ib 126 ( 1516) . 6) i förbindelsen up i hökt, se hökt och jfr högher 4. - Jfr uphöghdh.