hin (1)

SOD-SUPP · Söderwalls supplement pn nn pron. subst.

hin pron. subst. pron. art. och subst. m. dt . f. jnne SvB 186 (senar h. av 1400-t) . pl. m. hini Hel män 265 . hyne SvKyrkobr (Lucid B) 216, 239), L. 1) pron. demonstr. den där, den andre. iöns diäkn swarahde til hwem talar tw hin swarade til tik ATb 1: l200 (1464). thöm j nidhre hueluitet varo tykte som hyne varo j pradyes frögdeligom lusth SvKyrkobr (LUcid B) 216 . se se hin quinno skändarin är här Hel män 202 . giordho swa som hini haffde förra giorth ib 265 . " med följande rel. sats. tha giordhe thässa bön sacntus gregorius mot jnne greslighe plagho som plagadhe grymligha romarana " SvB 186 (senare h. av 1400-t.). - hvar hin, var och en. Se Sdw 2: 1235. abbatissan . . . warde owir eno medh syslomannenom oc hwariom hinom han vndir sigh skipar SVklE 158 . 2) bestämd art. i förening med ett adj. med el. utan subst.: den. haffuer hin andre satt them ther in, han kome them ther vth STb 1: 16 ( 1475) . hin rike frazaren Hel män 111 . " item stadzsens trwmpeslagare hyn tyske HLG 2: 81 (1516). " 3) subst. hin onde, fan, djävulen. haa hyn hafwer tik til en prädicare giorth Prosadikter (Sju vise m C) 240 .