iärn (1)

SOD-SUPP · Söderwalls supplement nn

iärn L. 1) järn (ss material); klump el. stycke järn av en viss vikt. Se Sdw 2: 1247. thär är oc 1 jernsmidhia, som jern görs vthy VKJ 204 . affradit 500 jern VKJ 219 ( 1447) . ATb 1: 52 (1456, på tre st.) . " han hade opburid iᵉ järn " ib 123 ( 1460) . Skotteb 366, 367 (1460-61, Kämn), 373 (1461-62, d:o) 2) järn, järnstycke, av järn arbetat föremål. mölnaren skall halla qwärnena färdogha meht järn och stena VKJ 240 ( 1447) . HLG 2: 25 (1511). - järn för gräddande av bakverk, oblatjärn. ithem baka retterne med kyrkionna jernn Kyrkohist Årsskr 1920-21 s. 251 (omkr. 1498). 3) pl. järnfjättrar, järn vari fånge hålles bunden, bojor, fängelse. niels jönsson . . . loffwadhe han wth aff iärnen ATb 2: 2 ( 1473) . sama dach sades, tet he erich andree anname mandraparen och sla jern pa hanom pa halsin til leth aminnelsse STb 3: 213 (1495). - Jfr adhro-, axul-, bodhafenster-, brand-, branda-, byrdha-, dura-, eld-, fanga-, fot-, gripe-, gröpe-, gäfle-, half-, handa-, hugge-, kors-, lang-, loppe-, läse-, märke-, osmunds-, port-, porta-, pärmans-, rif-, skaf-, skardha-, skat-, skofl-, skorstens-, skuf-, slädha-, stenhuggara-, svedhe-, takko-, tanna-, tionda-, ughns-, vindögha-, vrak-, äg-iärn.