kär (1)

SOD-SUPP · Söderwalls supplement av adj.

kär adj. ker: -e STb 1: 277 (1480) , 332 (1482). kier: -e SJ 2: 297 ( 1496) . superl. lkäraster . -aste SvB 488 (omkr. 1520). kärester: -esta Mecht 109 . kierster: kierste STb 5: 356 (1522, Kop)), L. 1) kär, älskad. " wor kere höuitzmans her stens breff STb 1: 277 (1480). her bencht smaleninga wor kiere stadz borgemestere " SJ 2: 297 ( 1496) . högboren förste, alder kierste nadugesta herre STb 5: 356 (1522, Kop). - nästan substantivt, vanl. i best. formen pos. el. superl. m. el. f. käre, älskade, älskling. siälen all smältes in til sin käresta (dilectum) Mecht 109 . o mins hiärta käraste, fförsma ey . . . SvB 488 (omkr. 1520). - Jfr hiärta kär.